Ringde i förmiddags och bad att få ett foto på barnen från julfirandet. Svaret var nekande eftersom risken var att jag skulle använda det för att påstå att jag hånades. Jag garanterade att så inte var fallet, att jag bara ville få en liten, liten del i barnens glädje - särskilt lillprinsens ansikte när tomten och julklapparna. Men nej, jag har degraderats till före detta mamma. Jag som alltid, alltid varit den som funnits där för barnen, hämtat, lämnat, slitit som ett djur för att få allt att fungera någorlunda - ändå är det jag som utesluts ur barnens liv. Dottern gör det självmant, väljer bort och väljer annat. Och hon är tillräckligt gammal för att kunna välja, respekteras för sina val. Problemet är att det som sägs kan inte sedan bara suddas bort, glömmas och förlåtas. Just rätten att få sin vilja respekterad, används mot mig men inte mot hennes pappa... hon hade själv kunnat stödja mig i mina försök att diskutera julen genom att faktiskt uttrycka sin vilja och önskan till sin pappa inte bara till mig. Men, men, det är för sent nu, julafton är snart över och nästa år och året därpå ska väl också firas hos pappa eftersom det är hans "veckor".

Julklappar har jag ju inte kunnat köpa eftersom jag faktiskt inte vill köpa precis samma som det som ges från pappa och hans släkt. Började dessutom störtgråta dagen innan julafton när jag gick ensam på stan och skulle handla för att sedan gå hem till en tom lägenhet, ringde dottern och blev avvisad. Risken är stor att önskelistan var likadan, det vet jag ju inte eftersom jag inte har rätt till information. Efter mer än 14 år tillsammans tänker man ofta lika om saker som vad som ska köpas som presenter, risken var därför stor att det skulle bli identiskt. Dessutom ger jag inte julklappar en vecka efter jul, det skulle ju skapa total förvirring hos lillprinsen, - men mamma när kommer tomten med klappar egentligen? Nä,jag lade ner jul i år, gav upp och sket i vilket när jag blev totalt hatad och avvisad igår. Blev inbjuden på glögg och för att vara med och klä granen, om ni visste vad gärna jag skulle åkt. Men kunde inte riktigt utsätta mig för smärtan, dessutom sa dottern blankt nej - jag hade inget där att göra. Sen informerades jag om att hon slagit sönder min julklapp, så mycket hatar hon mig. Mitt brott? Att ha mått fruktansvärt dåligt inför utsikten att inte få fira jul med mina barn och inte vara del i något.

Så jul är numera en icke existerande högtid i mitt liv. Jag stryker den ur kalendern och glömmer att den finns. Ska fortsättningsvis bege mig ut i skogen med ett tält under julhelgen. Dricka glögg och njuta av naturen. En ny sorts firande, ett naturligare firande. Jag, mossan och grangrenarna liksom:)

Ciao!

Kan inte precis påstå att jag känner att flytten var värd sitt pris. Visst, jag kan ta det lugnt äntligen, behöver inte vara på spänn och orolig men... Det är som världen stannat, jag slutat existera och är helt osynlig.

Jag finns inte, mina barn försvann också som i ett trollslag. Vad gjorde jag för ont? Vill bara ha min , familj, få en riktig kram av kärlek och omtanke, få finnas!

Jag visste verkligen inte att saknad kan göra så ont så det känns som någon amputerat mina kroppsdelar.

Jag hoppas er julafton varit bättre hitintills!

Varma kramar

Julaftonsmorgon. Utan allt som är viktigt i mitt liv. Undrar varför jag ansträngde mig, slet och kämpade för att kunna ha en bra lägenhet, bygga upp ett hem och ge barnen en plats och tillvaro efter att deras pappa iskallt sagt att de inte var välkomna, inte fick kalla honom pappa med mera. HUR FAN KAN DET VARA JAG SOM SITTER HÄR ENSAM NU?????

Alltid ensam, alltid jag ensam mot hela världen. Folk som egentligen vet vänder bort huvudet, hör inte av sig och frågar hur det är. Ljuger och vänder allt jag säger och gör till att betyda och vara något annat än det är. Folk jag ställt upp för och hjälpt när de behövt hjälp, lyssnat på när de behövt någon som lyssnat. Hur gick det till? Hur har de hjärta att göra så mot någon som står helt ensam långt, långt borta från sin släkt. Hjärtlöst, elakt och grymt!!!

Är i helvetet, så måste det vara. Har aldrig under mitt liv upplevt en sådan smärta och plåga.

Bara vetskapen om att inte träffa prinsen och prinsessan under julen, att inte få se uppspeltheten, förväntan, de glittrande ögonen... shit, är det värt detta pris?

Och så ska det vara säger exet. Jag behövde nog uppleva den här avgrundsdjupa smärtan, se ner över kanten på det djupa svarta hålet och falla djupt ner för att verkligen förstå vad som händer. En allmosa av bekvämlighetsskäl skulle han ge mig, träffa barnen en liten stund någon av dagarna. Undrar om han förstått att hans vägran att reglera umgänget skriftligt faktiskt inte gynnar honom - tvärt om.

Och fanskapet vann. Nu vill prinsessan inte längre ha kontakt med mig eller min släkt. Hon informerade mig om att hon inte kommer vara hos mig under jullovet... Kan ju inte tvinga henne det är hon för gammal för, hennes vilja ska respekteras och lyssnas på och det är ett lagkrav jag inte kan ändra på.